Charlottes Funderingar

By Karin B

This is my Swedish contribution to the Fan Fiction-board. As a fun thing, after all us non-natives apologising for not writing in our first language. But fear not, I have translated the whole of it, since so few (just Ann2 and Anna-Karin?) would understand it if not! And since I am so dependent on feedback I found it necessary to have the story in English as well ;-) ! But the funny (?) thing is, I wrote it in English, and translated it into Swedish... And I practically never speak English (after I left school, seventeen years ago, except on holidays and occasionally at work), but of course I read a lot in English and watch English-speaking movies. And write other stuff in English... And I have only read Jane Austen in English, and my tape with the A&E P&P adaptation is in English with Swedish subtitles. So it was natural for me to do it this way.

Då Mr. Collins gick till sitt sovrum, lätt förnärmad efter att ha blivit ivägskickad från sin hustrus rum, igen, stängde Charlotte dörren med en lättad suck. Tursamt nog var han lättstyrd, inte som en del äkta män hon hört talas om, som alltid hävdade sina äktenskapliga rättigheter. Hon uppskattade inte denna sid av att vara gift, men så länge som det syftade till att producera en avkomma, kunde hon stå ut med det, ibland. Och eftersom hon nu misstänkte att hon kunde vara gravid med Mr. Collins barn, eftersom hon gått över tiden för sin förväntade menstruation för första gången någonsin, var det lätt för henne att avfärda honom, och skylla på sina månatliga besvär. Mr. Collins var tämligen okunnig om hur dessa ting fungerade och verkade inte alltför besviken över att bli ivägskickad. Charlotte uppskattade verkligen sin ostörda säng. Hon var inte romantisk, hade aldrig eftersträvat ett äktenskap byggt på kärlek. Hon skulle ha välkomnat det däremot, men hon var realist. Hon var nu tjugosju år, inte vacker, och fastän hennes far var adlad, hade familjen huvudsakligen hans titel, men ingen förmögenhet. Och hon hade många syskon. Hon hade i det närmaste resignerat och börjat vänja sig vid tanken att leva som ungmö och stanna kvar hemma. Mr. Collins giftermålserbjudande kom som en välkommen överraskning och hon insåg att det kunde varit värre. Han var snäll, om än dum, men han lämnade henne ifred, i sina ivriga strävanden att vara sin beskyddarinna behjälplig eller sköta om sin trädgård. Nu längtade Charlotte efter ett barn, som hon kunde överösa med kärlek och omsorg. Hon kände också en vänskaplig solidaritet gentemot Elizabeth Bennet, som hon räddat från Mr. Collins. Eliza skulle aldrig ha stått ut med att vara gift med Mr. Collins. Kanske skulle hon ha kunnat anpassa sig till en början, men att föreställa sig henne lyssna på Mr. Collins ändlösa pladder år ut och år in föreföll otänkbart. Nej, Eliza behövde någon som kunde överensstämma med hennes personlighet, som överste Fitzwilliam. Eller Mr. Wickham. Eller Mr. Darcy...

Charlotte hade iakttagit sin vän och hennes olika beundrare nu, vid flera olika tillfällen. De var alla helt klart hennes beundrare, även om Mr. Darcy var det helt motvilligt och troligen utan att Eliza var medveten om det. Att hon uppskattade Mr. Wickhams och överste Fitzwilliams sällskap var helt uppenbart, liksom deras beundran gentemot henne. Men Mr. Darcy... Hon mindes hans plumpa kommentar vid dansen i Meryton, tolkad genom Elizas skarplynne. Hur hon uppskattade Elizas förmåga att vända en sådan förolämpning till ett skämt! Och nästa gång hon iakttog dem, i Lucas Lodge, hur Mr. Darcy rörde sig i närheten av Eliza, hur han lyssnade på henne, tittade på henne, men sällan pratade med henne. Eller med någon annan heller, vad det anbelangade. Hon kunde inte påminna sig att han någonsin tilltalade någon vid dessa tillfällen, förutom syskonen Bingley. Han svarade på tilltal, man startade aldrig ett samtal. Utom med Eliza... Det hade slagit henne förut, men aldrig så tydligt som nu, hur han hade sökt hennes sällskap, fast han uppenbarligen fann det så svårt att veta hur han skulle tilltala henne, men som om han inte kunde låta bli. Och vid balen på Netherfield, när han valde ut enbart henne, och inte dansade med någon annan på hela kvällen, inte ens med systrarna Bingley, eller med Jane Bennet, som ändå var hans väns utvalda. Detta trots att han uppenbarligen var en mycket duktig och driven dansör, med eleganta rörelser och taktkänsla. Inte som Mr. Collins... Hon mindes hans dans med Eliza på Netherfield, hur han hade skämt ut sig. Det var första gången de hade träffats, och så lite hade då hon anat om deras framtida liv. Vilken skillnad det var mellan Elizas danspartners vid den balen... Hur alla hade iakttagit Eliza och Mr. Darcy med fascination, hur de två rörde sig i samförstånd, var och en av dem medveten om den andres nästa rörelse, som om de delade samma tanke. Och ändå hur Eliza envist hävdade att de båda ogillade varandra lika mycket och inte kunde vara i närheten av varandra utan att bråka. Men hur var nu det gamla talesättet: "Kärlek börjar alltid med bråk..."

Mr. Darcy och Mr. Bingley lämnade Netherfield strax efter balen, så Charlotte hade inte funderat så mycket över Elizas eventuella intresse av Mr. Darcy. I sina brev till Kent hade hon aldrig nämnt honom, utom i en bisats då hon berättade om hur olycklig hennes syster Jane var nu när Mr. Bingley och Mr. Darcy rest och inte förväntades återkomma.

Mr. Darcys besök vid prästgården tillsammans med sin kusin, direkt efter deras ankomst till Rosings var helt makalöst. Det kunde inte bero på något annat än hans dragning till Eliza. Eller överstens nyfikenhet efter allt han hört från sin kusin. Översten var verkligen en mycket trevlig herre och hans besök skulle tillföra mycket ur socialt hänseende vad gällde umgänget vid besöken på Rosings.

Kvällens händelser hade givit mycket att spekulera över. Hur översten verkat uppfylld av Eliza; han pratade inte med någon annan, satt inte med någon annan. Och Mr. Darcys svartsjuka studium av detta. Hur han hade blivit så intresserad av Elizas samtal med översten. Men så hade hon ju ett sådant trevligt och intagande sätt, och kunde diskutera livligt med någon hon just träffat och inte var väl bekant med. Till skillnad från så många andra. Charlotte kunde verkligen förstå de två herrarnas fascination över Eliza, hon hade sett det förut, i Hertfordshire, där Eliza ansågs som traktens skönhet, huvudsakligen tack vare sitt sätt.

Mr. Darcys beteende då han reste sig från sittgruppen efter Lady Catherines oförskämda anmärkning angående Elizas pianospel, då han drog sig mot Eliza och översten var något utöver det vanliga. Han hoppade upp ur soffan, helt uppenbarligen besvärad av sin mosters beteende. Hon fällde ofta den här typen av kommentarer, utan att han verkade ta illa upp. Anmärkningen var inte mer oförskämd eller plump än vanligt. Nej, det var någon annan orsak, någon sträng som slogs an av hennes förolämpning. Detta var ännu ett tecken på Charlottes nu sedan länge uppkomna misstanke om att Mr. Darcy var förälskad i Eliza. Men resten av hans beteende avslöjade inga tecken på kärlek. Han studerade ofta Eliza utan ansiktsuttryck, han lät bara sin blick vila på henne och om det avspeglade hans uppskattning eller missnöje med hennes beteende kunde Charlotte inte avgöra. Något som däremot var uppenbart, var Mr. Darcys iver att tävla om Elizas uppmärksamhet med sin kusin. Han tillät inte sin kusin att dominera umgänget i rummet, utan var tvungen att lägga sig i, trots att han helt uppenbart var mindre begåvad än hans kusin i konversationens konst. Hur de båda drogs till Eliza under större delen av kvällen var riktigt underhållande, var och en av dem angelägen om att vara nära henne. Då det gällde översten var det uppenbart, han hade ingenting emot att visa det öppet, men då det gällde Mr. Darcy var det mer något av en kamp. Charlotte var övertygad om att resten av sällskapet var omedvetet om vad som pågick, möjligen med undantag av hennes syster Maria, som också hade noterat hur Mr. Darcy rest sig hastigt från soffan. Och naturligtvis hade även Maria noterat överste Fitzwilliams intresse, men eftersom han hade ett sådant trevligt sätt var det naturligt att han var uppmärksam gentemot Eliza, så det väckte egentligen inga misstankar. Att Mr. Collins och Lady Catherine inte hade märkt något var Charlotte övertygad om, eftersom de sällan intresserade sig för någon annan. Miss de Bourgh och Mrs. Jenkinson verkade också omedvetna om vad som försiggick. Den allmänna uppfattningen att Miss de Bourgh och Mr. Darcy skulle ingå äktenskap var verkligen en absurd idé, speciellt när man iakttog Mr. Darcys dragning till den livliga Eliza. Han verkade vara en man med starka känslor som knappast skulle nöja sig med en hustru med Miss de Bourghs sinnelag. Jag undrar om Eliza är medveten om vilken effekt hon har på Mr. Darcy och överste Fitzwilliam? Hon verkar nöjd med överstens intresse, men hur kan hon envisas med att hävda att Mr. Darcy tycker lika illa om henne som hon om honom? Jag måste diskutera detta med henne igen i morgon, efter min tur in till byn med Maria. Tänk; om jag inte hade gift mig med Mr. Collins skulle Eliza aldrig träffat Mr. Darcy igen... Det kanske vore något att spinna vidare på...

Charlotte'sReflection

As Mr. Collins went to his bedchamber, somewhat sullen after being sent away from his wife's room, again, Charlotte closed the door with a sigh of relief. Luckily he was easy to control, not as some husbands she had heard of, always claiming their martial rights. She did not enjoy this part of being married, but as long as it was done to produce an offspring, she would have to put up with it, occasionally. And since she now suspected she might be carrying Mr. Collins' child, having passed her period for the first time ever, she could more easily dispatch him, claiming her monthly indisposition. Mr. Collins had practically no idea how these things were regulated and did not seem to mind too much, being sent away.

Charlotte certainly enjoyed her solitary bed. She was no romantic, and never aspired a marriage for love. She would have welcomed it though, but she was realistic. She was now twenty-seven, not fair, and though her father was a knight, her family had little but his title, and no fortune to go with it. And she had many brothers and sisters. She had almost resigned, and was adapting to live her life as a spinster, staying at home. Mr. Collins' offer of marriage came as a welcome surprise, and she realised she could have done worse. He was kind, yet dumb, but stayed out of her way, in his eager interest to serve his patroness, or attend to his garden. Charlotte now longed for a child, whom she could spend her love and concern upon. She also felt a friendly solidarity towards Elizabeth Bennet, whom she had saved from Mr. Collins. Eliza would never have put up with being married to Mr. Collins. Maybe she could have adapted at first, but imagining her listening to Mr. Collins' endless blabber year in and year out seemed unthinkable. No, Eliza needed someone who would match her personality, like Colonel Fitzwilliam. Or Mr. Wickham. Or Mr. Darcy...

Charlotte had observed her friend and her different suitors now, on many occasions. They all were definitely her suitors, though Mr. Darcy was one most reluctantly, and probably to Eliza's ignorance. That she enjoyed the company of Mr. Wickham and Colonel Fitzwilliam was obvious, and so was their admiration for her. But Mr. Darcy... She remembered his plump remark at the Assembly Room, in Meryton, interpreted through Eliza's arch mind. How she loved Eliza's way to turn such an insult to a joke! And when next observing them, at Lucas Lodge, how Mr. Darcy had been moving close to Eliza, listening to her, looking at her, but seldom speaking to her. Or to any body else, for that matter. She could not remember him addressing anybody at these occasions, except the Bingleys. He answered when addressed, but never started a conversation. Except with Eliza... It had struck her before, but never so vividly as now; how he had searched out her company, though he obviously found it so hard to address her, but as if he could not help it. And at the Netherfield ball, when he had singled her out and danced with no one else the whole evening, not even with the Bingley sisters, or Jane Bennet, who was his friend's exclusive partner. And this although he obviously was a superior and experienced dancer, with elegant movements and musicality. Not as Mr. Collins... Charlotte remembered his dance with Eliza at the Netherfield ball, how he had made a fool of himself. It was the first time they had met, and little did she know then about their future life together. And what a difference there was between Eliza's dancing partners at that ball... How everyone had observed Eliza and Mr. Darcy with amazement; the two of them in such harmony, each of them knowing exactly the next move of the other, as if they shared the same mind. And still how Eliza repeatedly claimed they disliked each other, and could not be in each other's presence without fighting. But what was that old saying: 'Love always begins with a fight...'

Mr. Darcy and Mr. Bingley had left Netherfield shortly after the ball, and Charlotte had not pondered much of Eliza's possible interest in Mr. Darcy after that, up till now. In her letters to Kent, she had never mentioned him, except in a side phrase to the fact that her sister Jane was unhappy, now Mr. Bingley and Mr. Darcy had gone and were not expected to come back.

Mr. Darcy's visit at the parsonage with his cousin directly after their arrival at Rosings was absolutely extraordinary. It could come from nothing else than his attraction for Eliza. Or the colonel's curiosity in seeing her after what he had heard from his cousin. The colonel was a very nice gentleman and he must add considerably to the pleasure of their engagements at Rosings.

That evening had offered much to speculate on. How the colonel had seemed engrossed by Elizabeth, talking to nobody else, sitting with nobody else. And Mr. Darcy's jealous observation of this. How he had taken an eager interest in Eliza's conversation with the colonel. And she really had a most engaging manner, being able to discuss with such lively spirit with someone she had just met, and not was well acquainted with. So much unlike most people. Charlotte really could understand the gentlemen's interest in Eliza, she had seen this before, in Hertfordshire, where Eliza was known as the local beauty, mainly because of her manners.

Mr. Darcy's behaviour as he rose from the sitting group when Lady Catherine made her rude remark about Eliza's piano playing, and how he moved towards Eliza and the colonel was something remarkable. He had jumped up from his seat, obviously uncomfortable with his aunt's behaviour. And she often made these remarks, without him being that affronted. The remark was not more rude or plump than usual. No, there was something else; some kind of string that was struck by her insult. This was yet another sign of Charlotte's now long-standing suspicion Mr. Darcy was falling in love with Eliza. But the rest of his looks did not reveal any signs of love. He often observed Eliza with no facial expression at all, just letting his gaze rest on her, whether reflecting his approval or disapproval of her manners, Charlotte could not say. One thing that was obvious though, was his eagerness to compete with his cousin for Eliza's interest. He would not let the colonel predominate the communication of the room, but had to interfere, though he obviously was less qualified in the art of conversation. How the both of them had lingered with Eliza for the greatest part of the evening was rather amusing, each of them eager to be near her. In the case of the colonel it was plainly shown, he had no scruples to lay it open, but in the case of Mr. Darcy it was more of a struggle. Charlotte was convinced the rest of the party was unaware of what was going on, except maybe with the exception of her sister Maria, who also had observed Mr. Darcy's hasty rise from the sofa. And of course also Maria had observed Colonel Fitzwilliam's interest, but since he had such pleasing manners, he was naturally attentive to Eliza, and that did nor evoke anyone's suspicions really. That Mr. Collins and Lady Catherine had noticed nothing, she was convinced of, they seldom paid any interest to anyone else. Miss de Bourgh and Mrs. Jenkinson also seemed quite unaware of what was going on. The general idea that Miss de Bourgh and Mr. Darcy were to be united was such an absurd idea, especially when witnessing Mr. Darcy's interest in the lively Eliza. He seemed to be a man of strong emotions and would hardly be satisfied with a wife of Miss de Bourgh's disposition. I wonder if Eliza is aware of the effect she has on Mr. Darcy and Colonel Fitzwilliam? She seems pleased with the colonel's interest, but how can she go on saying Mr. Darcy dislikes her as much as she dislikes him? I will have to discuss this with her again tomorrow, after my visit to Hunsford village with Maria. Imagine; if I had not married Mr. Collins, Eliza and Mr. Darcy would never have met again...Well, that is a new thought to develop...

The End